ReseberättelseResan till Island och Minnesota 30 september – 11 oktober 2007 Dag 1 Planet från Icelandair lyfte klockan 14.00 och klockan 15.10 landade vi på Keflaviks flygplats, då hade vi ställt om våra klockor och fått två extra timmar till godo den dagen. Vår reseledare Christer Kullberg väntade på oss i ankomsthallen och utanför väntade bussen som skulle ta oss in till Reykjavik. Vi fick vänta länge, eftersom två personer saknades och Christer kunde inte, trots upprepade försök få någon kontakt med dem. Tillslut fick vi ge oss av utan dem. Vi var 35 personer i gruppen. Efter 4 ½ mil genom ett platt landskap med låg vegetation, några enstaka hus och golfbanor nådde vi huvudstaden. Island har 280 000 invånare varav 200 000 bor i Reykjavik med förstäder, 120 000 bor i centrala stan som är byggd på 11 kullar. Vi startade med en stadsrundtur, Vackra annorlunda hus som låg på kullarna utgjorde delar av staden. Här behövs inga byggnadslov. Trots det var allt så smakfullt. Själva centrum var ganska litet, rent och snyggt överallt. Färden gick vidare till ”Pärlan”, med sex enorma tankar som används för förvaring av det heta underjordiska vattnet som värmer upp staden. Utanför entrén fanns en vacker staty som heter ”Orkester utan instrument”. Inne i den höga byggnaden fanns en konstgjord geysir som sprutade en vattenpelare regelbundet. En ”Viking staty” stod till vänster vid entrén. Vi gick uppför trappan och hamnade högst upp i en restaurang. Runtom fanns en utsiktsplattform med utsikt över staden. Vi köpte glass där och satt och njöt av den vackra utsikten. Så var det dags för avfärd till hotell Loftleidir, där vi skulle tillbringa tre nätter. Hotellet låg cirka en halvtimmas gångväg från centrum, alldeles intill inrikesflygfältet. Planen strök nästan över hustaken. Vi fick rum 358, snabb uppackning och sedan bar det av igen till Laugardalur, den största av Reykjaviks 9 badanläggningar. Där badade vi ute under öppen kvällshimmel i olika tempererade bassänger, + 38o, 40 o och 44 o, en fantastisk upplevelse. Sedan tog Christer och vår busschaufför oss till Kaffi Reykjavik, en restaurang i stans äldsta hus från 1850. Där blev vi bjudna på en god skaldjurs/fisksoppa. Laila och jag dristade oss till att beställa vitt vin till soppan. Ett glas, inte särskilt stort, kostade 70 svenska kronor. Vi fick på hemvägen till hotellet, av Christer veta att av de två personer som saknades i gruppen hade en blivit akut sjuk, men enligt uppgift var allt ok nu. Trist för dem, nu missade de resan. De skulle också rest vidare till Minnesota. Klockan 24.00 gick vi till sängs efter en lång och upplevelserik dag. Många intryck och nya människor hade vi mött under dagen. Dag 2 Färden fortsatte till Geysirområdet där vi åt lunch, vi bestämde oss för hamburgare och öl. Nu skulle vi ut i ovädret igen. Här var det meningen att vi skulle fotografera Strokkur som sprutade en vattenkaskad 20 meter upp i luften, först kom en blå bubbla och sedan vattenkaskaden detta upprepades med cirka fem minuters mellanrum. Regnet öste ner, det var minst 200 meter att gå till gejsern. Laila hade bara ett paraply och min regnkappa låg väl inlåst i bussen. Längre fem minuter har jag nog aldrig upplevt. Jag fick ingen bild, det fick Laila, men man ser bara ett enda stort vattenmoln. När vi kom tillbaka till restaurangen hade vi ett trasigt paraply och genomvåta jackor och jeans, och som vi frös. Vi hittade några reklamtidningar som vi tog med oss in i bussen. Sedan virade vi in oss i dem, det gjorde att vi blev varma. Christer undrade vad vi höll på med. Vi stannade också till vid ett annat vattenfall, Faxifallet. Vi fortsatte färden. Lite fält dök upp där det odlas potatis och grönsaker. Ridstigarna längs vägen hade hittills varit svarta men blev nu rödfärgade. Vi passerade ett stenbrott där ett svenskt företag bryter lava och gör lecakulor som bland annat säljs i Sverige. Vid vulkankratern Kerio stannade vi för fotografering, vackert med röda kraterkanter och gula lavaväxter runt omkring. Eftermiddagsfika blev det i en butik med tillhörande växthus. Utanför huset hade det plötsligt en dag kommit upp varmt vatten. Det såg nästan ut som en pyrande lägereld när den varma vattenångan pös upp ur marken. I närheten hade ett hus fått rivas sedan en varm källa hade öppnat sig under huset. Vi åkte genom vulkanfält där det på flera ställen ångade från varma källor. En vacker regnbåge visade sig på höger sida innan vi nådde fram till Reykjavik. Dagen avslutades med ett besök i Hallgrimskyrkan, en enorm kyrka som dominerar horisonten. Den syns över allt, var man än befinner sig i staden. Kyrktornet är 73 meter högt. När vi lämnade kyrkan, kom solen. Klockan 17.00 var vi tillbaka på hotellet. Christer informerade om resan till USA. I vår grupp var det inte många som skulle vidare. Vid avresan från Reykjavik till Minnesota ansluter resenärer från Arlanda och Kastrup. Vi åt buffé i hotellets restaurang på kvällen, den var ok, men ingen höjdare. Mat plus ett glas vin kostade 450 kronor. Det är inte billigt här på Island men det visste vi om. ODYRT är detsamma som REA här och det är ju logiskt, men ingenting är odyrt här. Klockan 22.00 orkade vi inte göra mer denna dag. Då släckte vi lamporna och somnade. Dag 3 Vi passerade åter stadshuset och fortsatte, nu på andra sidan sjön, till Nationalmuséet. Vi löste inträde och tittade på utställningen som omfattade hela Islands historia från 900-talet fram till mitten av 1900-talet. Trötta i benen tog vi en paus i kaféterian, köpte baguetter och öl. Ölen som hette Viking Malt smakade precis som ”drickan” vi köpte hemma när jag var barn. Mörkt och sött med lakritssmak. Island har ett annat inhemskt öl som heter Eigil med god smak. På eftermiddagen tog vi ett bad i hotellets pool i härligt varmt vatten, bubbeljaccuzi och bastu. Vi åt buffé på kvällen igen. Smakade bättre idag, billigare blev det också för vi hade fått rabattkupong till vinet, 3 700 kr plus 100 kronor i dricks, isländska kronor alltså. Packade på kvällen för avfärd till USA nästa morgon. Vi var renare än på länge och hade fått en mycket positiv inställning till detta vackra land.
Dag 4 Åter på hotellet klockan 11.45 där vi packade ner det sista i våra väskor, utom baddräkt och handduk. Lämnade in nyckelkorten i receptionen och packade in våra väskor i bussen. Nu gick färden vidare till ”Blå Lagunen” för bad i spillvattnet vid värmekraftverket. Den ligger i ett lavafält vid Grindavik inte långt från Keflavik. Vattnet är turkos och mjölkigt och innehåller en blandning av mineraler, kiseldioxid och blågröna alger som sägs göra huden ren och mjuk, får kroppen att slappna av och är bra mot psoriasis. Temperaturen i vattnet var 37-40 o men kan variera på olika ställen i lagunen. I luften var det +7 o, regn och blåst. Det var en bra bit att gå från omklädningshuset ut på bryggan till lagunen, men väl nere i vattnet var det en fantastisk upplevelse trots att mitt hår blev en ända traslig härva. Nuvarande anläggning byggdes 1999 med omklädningsrum, duschar och en restaurang. Lagunen har också fått sandbotten för att man ska slippa skada fötterna på den vassa lavan. Detta är Islands största sevärdhet och någon motsvarighet finns inte någonstans i världen. Vi hann också med att smaka pölsa, inhemsk korv gjord på fårkött, mycket god. Ingen rast och ingen ro, vi packade in oss i bussen igen och fortsatte mot flygplatsen i Keflavik. Trots att det var dyrt på Island hade vi kvar ganska mycket isländska kronor. Vi hade räknat med betalning för utflykterna, men det visade sig att en ingick i priset, en glad överraskning. Därför växlade vi kronorna till dollar istället. Planet till Minnesota lyfte i rätt tid klockan 16.35, vi fick god mat, gott vin och blev väl omhändertagna. Landade som beräknat sen eftermiddag. Vi fick fyra extra timmar denna dag. Det var inte helt enkelt att ta sig in i USA. Två formulär att fylla i, här gällde det att allt var rätt ifyllt annars fick man skriva nya. I passkrontrollen ställdes en massor frågor, passen granskades noga, fingeravtryck och foto togs på samtliga passagerare, puuu………. Bob, vår chaufför väntade utanför med limousinen (bussen), han undrade varför vi dröjde så länge. Ewa Rydåker, vår reseledare i USA presenterade sig och önskade oss välkomna till Minneapolis/St Paul. Ett fint program hade hon satt ihop till oss, en del programpunkter var omkastade om man jämförde med det vi fått av Christer tidigare. Vi var nu 35 personer som strålat samman från Ystad i söder till Boden i norr. Alla med önskan om att få veta hur våra utvandrare formade sina liv i det nya landet. Bussen körde oss till vårt hotell Best Western Normandy Inn & City Place Suites. Hotellet låg centralt på 8:e gatan/4de avenyn i Minneapolis, där skulle vi bo under hela vår vistelse i USA. Runt omkring låg skyskrapor den ena vackrare än den andra i kvällsbelysning. Vi fick våra nyckelkort och checkade in på rum 279, packade upp våra kläder och gick ner till hotellrestaurangen. Där satt redan en del av vårt ressällskap. De rådde oss att dela på en portion för de hade fått så mycket mat att de inte orkade ät upp allt. Vi gjorde så och beställde in gratinerad smörgås med ost och skinka, en pratglad rundlagd svart kypare underhöll oss under tiden vi åt, till slut blev han ganska jobbig. Han fick mycket dricks och sedan försvann han. Nu var vi ordentligt trötta efter att ha varit upp ett helt dygn, vi var värda en god natt sömn och det blev det.
Dag 5 Samling och avfärd med bussen klockan 08.15. Vi startade med att åka till det historiska området vid St Anthony Falls och Mississippifloden. Västra stranden har förr varit ett område med kvarnar dit farmarna kom för att mala sin säd. Numera byggs det dyra bostäder här. Därefter körde vi till ett vackert område med pampiga påkostade villor ”Lake of the Isles”. Området låg vid två sjöar och med mycket vacker natur runt om. Färden gick sedan vidare till den största skulpturträdgården i USA ”The Sculpture Garden”. Där tittade vi på den kända skeden med körsbäret skapad av konstnärerna Claes Oldenburg och Coosje van Bruggen. På andra sidan gatan låg museet ”Waker Art” där vi åt lunch i ”Gallerie 8 Café”. De flesta av oss valde dagens soppa. Tjejen som hällde upp soppa fick jobba hårt när 35 hungriga människor välde in på cafeet. Efter en stund ute i solen, som lyste från en klarblå himmel, fortsatte vi till huvudstaden Saint Paul där vi gjorde ett kort besök i Saint Paul City Hall (stadshuset) för att titta på Carl Milles staty ”The Vision of Peace”. Vi fick först gå igenom en säkerhetskontroll. Statyn från 1936 är tillägnad soldater som dog i kriget och deras namn är ingraverade. Den är gjord av onyx, väger 60 ton och är placerad på en modul som snurrar, så sakta att man inte kan se med blotta ögat att den rör sig. Sedan körde vi vidare till det vackra regeringscentrat ”State Capitol” byggt 1905. Byggnaden är pampig och syns på långt håll. En trevlig guide berättade och visade oss runt i byggnaden. Plenisalen var mycket vacker. Vi var ända uppe i kupolen efter 63 smala trappsteg. Där kunde vi beundra en förgylld staty som föreställde de fyra årstiderna. Nu började det bli riktigt varmt ute, jackorna åkte av och det blev varmt om fötterna i vinterskorna, men vad gjorde det, vi njöt av det vackra vädret. Nu var det tid för nästa punkt på programmet. Ett besök på världens största varuhus ”Mall of Amerika” där stannade vi i tre timmar. Det var otroligt stort, i varuhusets mitt fanns ett stort nöjesfält. Laila och jag irrade runt, tittade på skor och kläder, jag provade jeans men hittade inga som passade mig. Trötta i benen letade vi upp ett fikaställe med gott kaffe och goda kakor. När vi lämnade varuhuset hade vi inhandlat två väskor och ett antal vykort, det var det hela. Vi lovade varann att bättra oss, vi hade ju mycket pengar att handla för. Åter på hotellet ägnade vi oss åt vykortsskrivning. Nu var det gjort och det tunga oket på våra axlar borta. Det tog på krafterna, vi blev hungriga, så vi traskade ut på stan för att äta. Efter mycket letade hittade vi till slut en pub. Vi beställde vars en halv portion sallad med skinka, bacon, ost och kalkon. Så mycket mat vi fick, det var omöjligt att äta upp allt. Efter en kort promenad var vi tillbaka på hotellet, staden var vackert upplyst särkilt skyskraporna. Nu var vi trötta. Klockan 02.00 vaknade jag av ett förfärligt åskväder, det var svårt att somna om. Laila sov gott. Jag väcktes igen klockan 04.00 av återkommande åska.
Dag 6 Idag stod besök i svenskbygderna på programmet. Vi lämnade hotellet klockan 08.30 och körde norrut. Vårt första stopp var ett besök i Chisago City där författaren Wilhelm Moberg bodde 1948-50, under den tid han samlade material till de fyra böckerna han skrev om utvandringen från Sverige. Han åkte runt i trakten på cykel och pratade med svenskättlingar. Chisago City var ursprungligen en liten by på sex hus när de svenska nybyggarna flyttade hit på 1850-talet. Eftersom det regnade körde vi bara en runda i staden och fortsatte förbi Lindström där vi såg statyn av Kristina och Karl Oskar. Vi fortsatte därför vidare direkt till ”Chisago Lake Lutheran Church”, kyrkan som svenska immigranter etablerade 1854 i Center City. En äldre dam hälsade oss välkomna med några ord på svenska, sedan tog guiden som hette Bob Porter över. Han var engelsktalande norskättling och berättade om kyrkan som ersatt två tidigare kyrkor. Vår guide Eva översatte. Vi fortsatte ner i undervåningen där det bland annat fanns samlingsalar för barn- och ungdomsverksamhet. Alla salar hade en namnskylt ovanför dörren med svenska landskapsnamn. Vi tittade också på en vacker vävnad som beskrev utvandringen från Sverige och invandringen till Amerika. Ett bild- och bokarkiv fanns och skåpen var målade i gult och blått. Postfack med många svenska och tyska namn fanns i ett rum. Därefter gick vi ut till kyrkogården. Nästan varje gravsten bar ett svenskt namn och här kunde man också läsa mer om kyrkans historia. Det kändes väldigt underligt att gå runt på en kyrkogård i USA och läsa alla dessa svenska namn. Hur hade de levt sina liv här, hade de längtat tillbaka till Sverige? Till det land där många av dem en gång föddes och som de visste att de aldrig mer skulle återse. När vi återvände till bussen hade regnet upphört. Vi körde tillbaka till staden Lindström som fått sitt namn efter Daniel Lindström en immigrant från Hassela. På huvudgatan kunde vi nu titta närmare på statyn över Karl-Oskar och Kristina. Vi stannade här för att äta lunch. Några av oss gick till en svenskinspirerad restaurang, där bland annat köttbullar fanns på menyn. Laila och jag åt omelett med bacon. Sedan tog vi en promenad genom staden, det var snabbt gjort för det var ingen stor stad. Alla skyltar till butikerna hade både engelsk och svensk text. En stor vit kaffekanna med målade blommor och texten Lindström stod i centrum. Vi köpte några vykort och två flottyrmunkar. Ett besök i Taylors Falls hann vi också med. Hit men inte längre kom immigranterna på sin färd uppför Saint Croixfloden. Floden rann nere i en ravin med vackra bergsväggar och lövskog i höstfärger. En hjulångare åkte förbi. Ett café fanns men i övrigt ingen bebyggelse. På vägen till Nya Duvemåla hann vi med ett besök i Shafer och en butik som sålde bisonoxkött och olika sorters ostar. Utanför på en stor äng gick bisonoxar och betade. Nu fortsatte vi till Minnesotas äldsta pionjärkyrkogård ”Glader Cemetary” utanför Lindstöm. Den har fått sitt namn efter Anders Peter Nilsson Glader, den förste som bosatte sig här. På denna kyrkogård finns namn på de tidiga nybyggarna, bland annat Glader och hans hustru. Vi blev hjärtligt mottagna och bjudna på kaffe och hembakade kakor av några äldre personer, flera över 80 år. Två av dem talade bra svenska. En man berättade att platsen hade bebotts av endast svenskar fram till 1920-talet, både smålänningar och norrlänningar som inte förstod varandras dialekt. Han hade lärt sig svenska av sina morföräldrar och kunde fortfarande tala småländska. Dessa människor berörde oss djupt. De berättade för oss om livet som levdes här en gång, om människors kraft och styrka att gå vidare med att bygga upp ett nytt liv i det nya landet. När vi lämnade dem kände vi en stor tacksamhet över att ha fått uppleva detta möte med en generation som snart kommer att vara borta och med dem också berättelserna. Vi kände att vårt besök var viktigt för dem och det var svårt att lämna dem och platsen. Vi stannade till vid ett köpcentrum, där vi handlade med oss mat och vin hem. Klockan var 18.00 när vi kom tillbaka på hotellet. Vi dukade upp vår inköpta mat, kalkon, tomater och bröd, till detta inmundigades vitt vin, när jag efter mycket möda hade lyckat få upp korken ur flaskan. Vi avslutade måltiden med flottyrmunkarna. Många tankar for genom våra huvud denna kväll om allt vi har fått se och uppleva under dagen. Vaknade av åska under natten igen, men somnade om och sov gott när väckarklockan väckte mig.
Dag 7 Vid St Croix River låg en hjulångare i tre våningar och väntade på oss, vi gick ombord för en färd söderut längs floden. I Stillwater finns en bro över floden till staten Wisconsin där det också bor många svenskättlingar. Floden är bred med skog på båda sidor. Det är inte tillåtet att bygga nära floden och få hus syntes vilket gav en känsla av vildmark. Det var här immigranternas hustrur och barn fick vänta medan männen trängde in i skogarna för att leta efter boplatser. Här åt vi lunchbuffé, gott och rikligt. Vid ett bord satt ett gäng glada damer klädda i tjusiga röda hattar. Vi fick veta att det finns en tradition med föreningar för damer med röda hattar i detta område. Är det kanske med tanke på Mobergs Ulrika som gifte sig med prästen i Stillwater och fick det så bra och hon kunde lyxa till det med denna kvinnliga statussymbol? Efter maten gick vi upp på övre däck, och nu sken solen. Jag samtalade med en av våra medresenärer, en man från Hälsingland som reste tillsammans med sin son. Vi pratade om hur viktigt det är att ta vara på sin tid och att göra det man känner för. Han berättade om sina resor tillsammans med sonen. Två timmar tillbringade vi ute på floden. Vi var tillbaka på hotellet redan klockan 14.30. Vi hade nu hela eftermiddagen för oss själva. Laila lagade gott kaffe till oss och sedan gick vi en tur ut på stan. Besökte den stora affärsgatan Nicollet Mall. Laila köpte smink och jag letade efter skor. Det fanns hur mycket skor som helst, men inga som passade mina fötter. När vi återvänt till hotellet kylde vi vårt vin och drack vars ett glas. På kvällen åt vi sallad i hotellets grill tillsammans med fyra av våra reskamrater. I säng kom vi först klockan 23.00. Inget åskväder i natt. Dag 8 Utanför byn i skogen vid floden låg Charles Lindbergshuset. Det fanns en utställning där vi fick veta det mesta om denne svenskättade flygpionjär som blev den förste som flög över Atlanten, från New York till Paris 1927. Hans föräldrar hade utvandrat från Simrishamn och han var enda barnet. Fadern var politiker och vistades oftast i Washington. Vi fick också se en dokumentärfilm om Charles liv och vi besökte hans hem som låg alldeles i närheten. Där hade han bott med sin mor och ibland mormor sedan föräldrarna skiljt sig tidigt. Deras första pampiga hus hade något så ovanligt som elektricitet, vilket troligen orsakade en brand 1902 och bara grunden stod kvar. På denna byggdes ett enklare hus, för säkerhetsskull utan denna modernitet. Alla inventarier fanns kvar, till och med föräldrarnas lysningspresenter och Charles säng på verandan. I garaget stod hans bil kvar. Med denna hade han kört ända till Kalifornien och längs dess kust med sin mor. Han var då endast 16 år och resan tog 30 dagar. Han gifte sig 1929 och fick fyra barn. Äldsta barnet kidnappades i hemmet och hittades död. Kidnapparen avrättade i elektriska stolen. Familjen bodde i England under andra världskriget. När han dog 1974 var han bosatt på Hawaii. Vi reste vidare klockan 12.00. Det finns 500 indianstammar och 11 indianreservat i Minnesota och vi skulle besöka ett av dem vid Mill Lakes som bebos av ojiwbestammen. Stora fält, majsodlingar och lite enklare hus utspridda åkte vi förbi. Det fanns även hus på hjul. De flesta indianer livnär sig genom sina kasinon som är välbesökta av amerikanarna. Efter att ha passerat en by kom vi fram till indiankasinot ”Grand Casino Mille Lacs” där vi åt lunchbuffé. Jag har aldrig sett så mycket olika sorters mat på en och samma gång. Det var inte helt lätt att välja. Restaurangen låg inne i det stora kasinot med massor med människor vid spelautom-aterna. Spellokalen var stor, ganska så mörk och rökig. Vi fick en liten stund över och fick besked om att återsamlas klockan 14.20. Laila och jag växlade vardera tre dollar som vi spelade för och så glömde vi bort tiden. Laila vann sju dollar, när vi skulle växla in pengarna upptäckte vi att klockan närmade sig halv tre. När vi kom ut ur byggnaden såg vi bakändan på bussen, som körde ifrån oss. Christer stod kvar och väntade, något förgrymmad. Som vi skämdes. Det var, vilket var tur för oss, bara några hundra meter till den plats bussen skulle stanna, så vi fick gå dit över en hårt trafikerad väg. Våra reskamrater undrade om vi hade villat bort oss. Mannen från Hälsingland tog ett foto av oss, för säkerhetsskull sa han, om vi skulle försvinna fler gånger. Han sa också några tänkvärda ord på morgonen under frukosten som jag måste citera. ”Man ska passa på att leva medan man lever, för man lever så kort tid och är död så länge”. Nu var vi på det fina ”Indian Museet” där vi fick en inblick i hur indianerna levde på 1800-talet vid denna stora sjö. En indian berättade om hur de, efter årstiderna flyttade omkring, vad de åt och hur de byggda sina hyddor. Jag har alltid trott att hyddorna var gjorda av djurhudar, men det var inte så, de var av bark från träden. Det var väldigt intressant att höra honom berätta och museet var väldigt fint. I butiken köpte Laila och jag en varsin skål tillverkad av björknäver och jag hittade också en liten skinnväska med pärlor på. Färden gick vidare i ytterligare två timmar till Mora. Ja det finns ”faktiskt” ett Mora i USA. Där mottogs vi av Gordon Hallström med fru, Gustav Hellzen, kallad Gustav Vasa, märkt av ålder och sjukdom, samt en äldre dam med sin dotter, släktingar till en av våra resenärer. Det var inte helt olikt Mora i Sverige. Mora-Nisse och kranskulla som statyer, moraklocka, dalahäst och en tolvmeter hög klockstapel fanns här. Ett årligt Vasalopp på 5,8 mil äger rum med många skidåkare även från andra delstater. Varje år reses också midsommarstången bredvid den åtta meter höga dalahästen. Gordon Hallström kom ombord på bussen och guidade oss genom staden. Hans far hade kommit hit 1902 från Örnsköldsvik som timmer- och järnvägsarbetare. Gordon pratade svenska men blandade in amerikanska ord emellanåt. Han var väldigt trevlig och det blev många glada skratt. Här fanns 9 kyrkor, båtbyggeri, plastfabrik, flygplats, djursjukhus, teaterhus, inte dåligt för en by med 3 500 invånare. Efter rundturen var det dags för middag. Vi blev bjudna på biff med grönsaker och bakad potatis på byns restaurang-pub. Tyvärr var vi inte särskilt hungriga efter den stadiga buffén vi åt på kasinot. Innan vi åkte därifrån sjöng Gordon immigrantvisan ”Hälsa dem där hemma” för oss. Alla blev väldigt rörda när denne över 80 år gamle man stod upp och sjöng denna känslosamma och välkända sång. När vi steg in i bussen börjar det regna. Klockan 22.45 var vi tillbaka på hotellet. Vi skrev i våra dagböcker en stund innan vi gick till sängs. Ute regnade det, vi hade haft tur, varmt, lugnt och inget regn under dagen, men nu öste det ner. Dag 9 Nästan sovmorgon, avfärd klockan 09.15 till The American Swedish Institute (ASI) på 2600 Park Ave, avenyn som på tidigt 1900-tal kallades för ”the golden mile”. Huset eller palatset, byggdes av smålänningen Sven Johan Olofsson, som utvandrat från Ryssby tillsammans med sina föräldrar endast 8 år gammal. Han köpte som en konkursmässig svensk tidning och blev en mycket framstående affärsman. Vår guide Margareta Beyer visade oss palatsets fyra våningar. Innan hon startade visningen frågade hon om det fanns några skåningar i vårt sällskap, det fanns det. Hon frågade också om någon hade bott eller bodde i Bjuv, Laila och jag berättade att vi kom därifrån. Hon hade under några år på 60-talet bott i Bjuv där hon arbetade som lärare, först på Centralskolan och sedan i Gunnarstorps skola. Världen är ibland väldigt liten. Efter visningen bjöds vi på kaffe i källarvåningens stora sal som var dekorerad högst upp längs väggarna, runt hela salen med målningar som föreställde de svenska utvandrarnas liv i Minnesota. En svensk konstnär från Dalarna hade utfört detta fina arbete. Eftermiddagen ägnade vi åt shopping. Det var kallt och blåsigt så vi höll oss inne i butikerna den mesta tiden. Vi besökte Marshalls, som påminde om Engelbrecksboden och Target vilket var som att komma in på Citygross i Hyllinge. Vi fortsatte till Macys, ett exklusivt varuhus med mycket vackra och dyra varor. Där handlade Laila halsband till sina döttrar. Lunch åt vi på en engelsk pub. Hamburgare och chips, gott. Åter på hotellet klockan 18.00, trötta i fötterna. Gott kaffe och chokladpraliner piggade upp oss. Jag lyckades göra av med en del av mina dollar idag. Köpte jeans, tröja, smink, örhänge och knästrumpor. Senare traskade vi ner till grillen, hotellets restaurang. På vägen dit träffade vi delar av vårt ressällskap, gänget från Norrland. De sjöng visor av Evert Taube för oss och ”En liten gåsapåg från Skåne” på finska. Vi beställde vars en öl och ”en köttbulle med ost” som tilltugg. Allt är ju så stort i Amerika, trodde vi, men köttbullen var väldigt liten. Gänget som vi satt tillsammans med fick sig ett gott skratt. Foto togs som dokumentation. Det blev en trevlig kväll med många glada skratt. Dag 10 Sedan körde vi vidare till en skandinavisk butik på Lake Street som hette Ingelbertson och hade en fasad med dalamålningar. Där såldes svenska varor. På hyllorna fanns Zoegas kaffe, Ekströms nyponsoppa, knäckebröd, svenskt glas och svenska prydnadssaker. Det fanns också köttbullar, blodkorv, ärtsoppa och tunnbröd att köpa. Butiken lär ha långa köer vid jultid när efterfrågan är stor på julskinka. Färden gick vidare till ett stort köpcentrum Southdale Mall på 70th Str-France Ave i Edina sydväst om Minneapolis. Där åt vi på en kinarestaurang, den största jag någonsin sett. Den var helt fullsatt och sorlet var öronbedövande. Det gick inte att tala med varandra, men det gjorde ingenting för vår del vi behövde ta igen oss för det där att tala engelska hela tiden var inte helt enkelt. Besök i Macys store hann vi också med. Laila hittade en snygg jumper där, som hon köpte på en avdelning som hette Petit Stove. Clyde hämtade bilen och vi körde vidare österut mot Stillwater där vi skulle träffa Jeans syster Nancy och hennes familj. En bror, Dayton och en annan brors dotter Jennifer kom också samt familjens son med fru och två små barn. Nancys man som är arkitekt hade ritat huset de bodde i. Huset var 10 år gammalt, mycket vackert och låg mitt inne i en skogsdunge. Området heter Lake Elmo. Familjen var samlare av giraffer som fanns i mängder i olika storlekar. De hade besökt Afrika flera gånger. I sutterängplan fanns ett rum med bara leksaker för barnbarnen och ett tjusigt badrum med ett badkar nersänkt i golvet och glasväggar från golv till tak. Nancy berätta om sina mysstunder där när snön föll i den spottlightupplysta skogen utanför. Vi blev bjudna på fin middag med grillad kyckling, vildris, bönor och grillad pumpa. Äpplepaj med glass fick vi till dessert. Nancy fråga mig om ingredienserna i svenska köttbullar, jag kunde förklara det mesta, men när jag kom till skorpmjöl tog det stopp, vad heter skorpmjöl på engelska?. Laila berättade om anfadern i släkten. Alla var väldigt intresserade av det stora arbete hon lagt ner för att hitta alla dessa människor som var släkt med hennes farmor. Vi hade hamnat i en riktig amerikansk familj, glada, vänliga och släktkära med starka band till sina rötter i Sverige. Det blev fotografering och Laila fick presenter innan vi åkte därifrån, Dayton körde oss hela vägen tillbaka till hotellet i Minneapolis,. Samtidigt som vi stannade utanför hotellet kom några från vårt ressällskap. De var väldigt nyfikna på hur vi hade haft det under dagen och Laila berättade om allt som hänt. Vi packade våra resväskor innan vi gick till sängs, i morgon ska vi resa hem till Sverige igen. Dag 11 Utanför skolbyggnaden stod två vackra björkar med helt kritvita stammar. Alla blev väldigt imponerade av de vackra träden, men det visade sig att man hade målat dem med vit färg. När vi tog på dem blev vi alldeles vita om händerna. Vi promenerade sedan några hundra meter till ett monument som var rest till minne av de första svenskarna i området. Sedan åkte vi med bussen till ”Gammelgården” i närheten där Lunch serverades i ett hus i närheten. Den bestod av löksill, rödbetor, potatis, gröna ärtor (kanske från Findus) och köttbullar med dill och dillsås, knäckebröd, ost och smör. Till kaffet fick vi pumpakaka. Efter lunchen gick färden vidare till en stor anläggning med affär och drivhus där man sålde pumpor. Det var pumpor så långt ögat kunde se, en otrolig mängd. Laila och jag köpte några torkade majskolvar där, vad vi nu skulle ha dem till undrade vi när vi satt oss i bussen igen. Nu var det dags att bege sig mot flygplatsen, vi hade gott om tid så vi fick en extra rundtur i St Paul. Ewa tackade för sig och önskade oss en bra resa. För att ta oss in i avgångsterminalen fick vi visa passen tre gånger, ta av oss skor, jackor, mobiltelefoner, kameror m m. Klockan 18.20 köpte vi kaffe och delade på en muffins sedan satte vi oss att skriva ner dagens händelser. Planet från Islandair lämnade USA, Minnesota klockan 19.30. Så var vi på hemväg, till en början var det lite skumpigt. Maten vi fick var inte särskilt god och vi var ordentligt trötta. Det blev en orolig hemfärd eftersom Laila svimmade och trillade rakt in till flygvärdinnorna. Vi hade många timmar kvar att flyga, dessutom en mellan-landning på Island och från Kastrup skulle vi vidare med tåget till Helsingborg. Det blev en fantastisk resa fylld av upplevelser, väl värd varje krona och ett minne för livet. Rose-Marie & Laila
|